I dagens samhälle, där vi värnar om barns rättigheter och välfärd, är det svårt att förstå hur vissa ungdomar hamnar i trångmål utan att få den hjälp de förtjänar. I Sverige, ett land som stoltserar med att vara tryggt och välfungerande, finns en oroande tystnad kring problematiken när det gäller barn och ungdomar som dras in i farliga situationer, såsom narkotika och kriminalitet. När barn och unga avviker och försvinner finns möjlighet att spåra var barnet är via deras mobiltelefon och trots möjligheten att spåra deras position, väljer samhället alltför ofta att blunda för dessa ungdomars desperata rop om hjälp.

Avsaknad av samhällsrespons:

Det är en verklighet som inte kan ignoreras – barn och ungdomar som hamnar i kriminella kretsar eller kämpar mot missbruk får inte den hjälp de behöver. Trots den teknologiska möjligheten att lokalisera dem genom sina mobiltelefoner, undviker polisen att ingripa om situationen inte klassas som ett mycket allvarligt brott. Detta resulterar i en avsaknad av samhällsrespons och placerar dessa unga individer i fara, inte bara fysiskt utan även psykiskt.

Risken för självmord och överdos:

Den bristande ingripandet och den uteblivna hjälpen leder till en ökad risk för självmord och överdos bland dessa barn och ungdomar. När samhället inte agerar i tid för att avhjälpa de underliggande problemen, kan konsekvenserna bli ödesdigra. Det är en tragisk ironi att barn som behöver skydd och stöd från samhället istället hamnar i en nedåtgående spiral av förtvivlan.

Strid mot barns rättigheter:

Denna situation strider mot grundläggande principer om barns rättigheter. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter har varje barn rätt till överlevnad och utveckling, och deras bästa intresse ska vara en vägledande princip. Att ignorera de behov och faror som dessa barn och ungdomar möter är inte bara en kränkning av deras rättigheter, utan även ett svek mot samhällets moraliska skyldighet att skydda sina yngsta medborgare.

Kritik mot status quo:

Det är hög tid att kritisera det nuvarande tillståndet och kräva förändring. Samhället måste bli mer proaktivt när det gäller att stödja unga som riskerar att försvinna in i en farlig tillvaro. Det teknologiska verktyg som finns tillgängligt bör användas för att förebygga tragedier snarare än att reagera på dem.

Slutsats:

I ett land som Sverige, känt för sin välfärd och säkerhet, är det dags att vi inte längre ignorerar den skriande tystnaden som omger dessa utsatta barn och ungdomar. Genom att lyfta fram dessa frågor och kräva en förändring i samhällets respons, kan vi upprätthålla vårt åtagande att skydda och stödja de mest sårbara i vårt land – våra barn. Det är dags att bryta tystnaden och agera för att skapa ett tryggt samhälle för alla, oavsett ålder.